24volt.eu

Järnet skrev:vettig finansminister.

Var det menat som någon sorts ironi?

Blev att investera i friluftsliv denna sommar och fonderna samt aktier blev de inget av! Får nog tacka mina intressen som klarade av att styra mig åt rätt håll!
Det som förra regeringen klarade av var att få till en ordentlig budget och dem ska vi tacka i stunder som denna, tyvärr så kunde dem gjort mycket mer men men.

Blir intressant att se Anders Borg när pengarna börjar ta slut för stå kan vi se hur duktig han är!

-

-

Järnet skrev:Nej! Inte alls. Jag tycker han har gjort ett relativt bra jobb så lång. Får man tycka det utan att vara ironisk?

Visst, man får tycka vad man vill. Jag bara tyckte det lät lite ironiskt i sammanhanget av den här tråden.

Själv ser jag ju hur hans politik hastigt gör mig fattigare och fattigare, för varje år. Att hur bra sverige än går, så minskar kakan som individer i befolkningen går. Fast finansministern & co. blir ju rikare och rikare, så det verkar som om deras politik är just det - att de själva ska bli rikare. På våran bekostnad. Som en sorts renässans av feodaltiden.
Men åjovars.

RÖD@nörd skrev:En sak som förvånar mig är att USA idag beskrivs som ett land på den ekonomiska ruinens brant samtidigt som där finns så många miljonärer, multimiljonärer, miljadärer och kanske t.o.m. multimiljadärer.

Pengar finns tydligen i samhället samtidigt som staten är bankrutt och hela tiden måste låna sig fram.

Hur kan det hänga ihop???

Varför protesterar ingen?

Vad mig förvånar är.
Varfor vill man blir president av sånt ,varför är man så skiträd för att forlora röster.
hela världen vet att dem (usa) har ingen chans utan att höga skatten.
Skulle Obama höga skatten skulle det inte förvåna mig att han blir skjuten,av nån(med nån menar jag,nån som är inhyrd av nån annan)

Karro skrev:

Järnet skrev:Nej! Inte alls. Jag tycker han har gjort ett relativt bra jobb så lång. Får man tycka det utan att vara ironisk?

Visst, man får tycka vad man vill. Jag bara tyckte det lät lite ironiskt i sammanhanget av den här tråden.

Själv ser jag ju hur hans politik hastigt gör mig fattigare och fattigare, för varje år. Att hur bra sverige än går, så minskar kakan som individer i befolkningen går. Fast finansministern & co. blir ju rikare och rikare, så det verkar som om deras politik är just det - att de själva ska bli rikare. På våran bekostnad. Som en sorts renässans av feodaltiden.
Men åjovars.

En trend som borjade 1000 tals år sedan,individualisme.
Panem et circenses.
som betyder "bröd och lek " eller sånt.

Det var intressant att höra. Det tycks då vara en politisk omöjlig situation. Undrar vad som kommer hända om det skulle börja gnissla i de folkliga leden. Folkliga leden där kanske inte är direkt jämförbara med dito här men även en välbeställd medelklass vill nog ha ett stabilt samhälle med framtidsutsikter. Ska bli intressant se vad som händer.

Läste lite om det gamla Romarriket som styrdes av ett fåtal inflytelserika finansfamiljer. Tycker nog lite det påminner om Amerika som likt Romarriket ständigt ligger i krig för nya erövringar och då menar jag inte bara militära utan även den ständiga jakten på nya marknadsintressen.

Rent historiskt kan vi konstatera att Romarrikets tid var räknad. Om man då liknar vid USA kan man ju undra om den sortens ekonomi kan vara för all framtid?

Rent historiskt har alla "högkulturer" gått under, stora som små. Det är bara frågan om tid och om det går fort eller långsamt.

Så sant!

Plundring substitut för shopping
SVD 12 augusti 2011 kl 09:06
KRAVALLER
Upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför konsumtionssamhället. Zygmunt Bauman skriver om hur social ojämlikhet skapar ett minfält, där man aldrig vet vad som ska utlösa explosionen.
Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp.

Revolutioner hör inte till den sociala ojämlikhetens stapelvaror; det gör däremot minfält. Minfält är områden fyllda med slumpmässigt utspridda sprängladdningar: man kan vara rätt säker på att några av dem, någon gång, kommer att explodera – men man kan inte med säkerhet säga vilka eller när. Eftersom sociala revolutioner är fokuserade och målinriktade finns det en möjlighet att finna och desarmera dem i tid. Det går dock inte med minfältsexplosioner. Man kan skicka soldater för att gräva upp och desarmera de minor som andra soldater från en annan armé har lagt ut; ett farligt uppdrag, om något – så som den gamla soldatvisdomen påminner oss: ”minröjare gör bara ett enda misstag”.

Men för de minfält som lagts av social ojämlikhet finns inte ens den sortens bot: de som lägger minorna och de som gräver fram dem måste vara en och samma armé, som varken kan undvika att lägga nya minor i de gamlas ställe eller låta bli att trampa på dem – gång på gång. Att lägga minor och att drabbas av explosionerna ingår i samma paket.

Alla varianter av social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har, som Miguel Cervantes de Saavedra påpekade redan för ett halvt årtusende sedan. Men i olika tider innebär innehavet eller avsaknaden av olika föremål det mest önskvärda respektive det mest avskydda tillståndet. För 200 år sedan i Europa, för några decennier sedan i många avlägsna länder, och än i denna dag på platser med klankrig och diktatorer, är bröd eller ris den främsta orsaken till konflikter mellan de som har och de som inte har.

För defekta konsumenter är icke-shoppandet ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet.
Tack och lov är detta inte längre aktuellt hos oss, tack vare vetenskap, teknologi och vissa förnuftiga politiska lösningar. Men det betyder inte att den gamla uppdelningen är död och begraven. Tvärtom … Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går.
Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.

Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera. Då George W Bush dagen efter elfte september-attacken manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala, hittade han inga bättre ord än ”fortsätt shoppa”.

Nivån på våra shoppingaktiviteter och den lätthet med vilken vi gör oss av med ett föremål för att ersätta det med en ”ny och förbättrad” version är det huvudsakliga måttet på vår sociala ställning och vårt poängsaldo i tävlingen om livsframgång. I butikerna söker vi lösningen på alla problem som vi stöter på på väg från besvär till tillfredsställelse.


Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i gallerierna blir våra pilgrimsfärder.

Våra mest entusiasmerande känslor består av att göra impulsköp och slänga ägodelar som inte är tillräckligt attraktiva, för att i deras ställe få plats med mera attraktiva sådana. Rikedom av konsumentglädje betyder livsrikedom. Jag shoppar, alltså finns jag. Att shoppa eller inte shoppa, det är frågan.

För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för and- ra människor.

Stormarknaderna må vara tempel där församlingen andaktsfullt samlas. För de fördömda, de som visat sig otillräckliga och bannlysts ur Konsumentkyrkan, är de fiendeland, uppförda på orten för deras landsflykt. De hårt beväpnade fästningarna förhindrar tillgången till de varor som skyddar andra från ett liknande öde; som George W Bush vore tvungen att medge, de förhindrar återkomsten (och för de ungdomar som ännu aldrig suttit på kyrkbänken, tillgången) till ”normalitet”.

Stålgallren och markiserna, bevakningskamerorna, säkerhetsvakterna vid ingången och gömda inuti, bara förstärker atmosfären av slagfält och pågående konflikt. Dessa beväpnade och hårt bevakade tillflyktsorter för fienden-ibland-oss tjänar som en daglig påminnelse om de inföddas misär, låga värde, förödmjukelse. Trotsiga i sin högmodiga och arroganta oåtkomlighet verkar de ropa: Jag utmanar dig! Men till vad?

Jaha, så fick jag ett argt PM härifrån då, där jag anklagas.

deepforest skrev:Så sant!

Plundring substitut för shopping
SVD 12 augusti 2011 kl 09:06
KRAVALLER
Upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför konsumtionssamhället.
För defekta konsumenter är icke-shoppandet ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet.

Ja nu ska vi tycka syn om dem .Det är samhällets fel.
Det är samhället som har lagt stenar framför ett fönster,och lagt en lap ,med texten
"kasta mig genom fönstret".

Karro skrev:Jaha, så fick jag ett argt PM härifrån då, där jag anklagas.

Jaså, du också? Det hände mig för något år sedan där det påstods jag var en "stalker". Hade ingen aning om vad det var för något så jag var tvungen att kolla med wikipedia. Sedan lovade jag personen att inte kommentera dennes trådar mer och det har varit helt lugnt sedan dess.

Ja nu ska vi tycka syn om dem .Det är samhällets fel.

Läs en gång till.
Ja, det är faktiskt samhällets fel. Om man som dem inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden/samhället så gror missnöjet och det exploderar så småningom.

Nej,jag ska inte läsa det en gång till.
Där finns absolut ingen argument för vad har hänt.
Liksom i Paris några år sen ,ingen ursäkt möligt.
Dem har ingen rätt att förstöra andra agande hur chanslös dem är.
Många i samma område har det inte mycket bättre men jobbar ,har sparad en slant för att köpa en gammal bil.
Deras liv förstörd på en natt,ingen av dem apor som bryr sig vilken bil dem eldar upp,så länge det brinner.
Ingen som bryr sig hur mycket den butikägare har jobbat.