av deepforest 10 mar 2012 23:21
SVD idag!
Sverige måste ta lärdom av kärnkraftskatastrofen
För ett år sedan inträffade den största kärnkraftskatastrofen världen skådat sedan Tjernobyl. Olyckan i Fukushima blottlade att inte ens Japan, ett av världens rikaste och tekniskt utvecklade länder, kunde garantera att dess reaktorer var säkra. Nu måste Sverige lära sig av erfarenheterna från Japan, skriver Patrik Eriksson och Martina Krüger, Greenpeace.
10 mars 2012 kl 13:53, uppdaterad: 10 mars 2012 kl 14:55
BRÄNNPUNKT | FUKUSHIMA
I en ny rapport, Lessons Learned from Fukushima, avslöjar Greenpeace att Japan hade bortsett från de verkliga riskerna med kärnkraften, att dess kris- och evakueringsplaner misslyckades och att staten nu får stå för merparten av kostnaderna på 500–650 miljarder dollar. De 150 000 människor som evakuerades har fortfarande inte fått adekvat stöd för att kunna bygga upp sina liv igen.
De institutionella brister som förvärrade lidandet i Japan finns dessvärre även i Sverige.
Den japanska kärnkraftsindustrin och de statliga myndigheterna försäkrade allmänheten om att landets kärnkraftverk skulle vara säkra vid naturkatastrofer. Reaktorerna i Fukushima hade multipla barriärer, som skulle skydda människor och miljö från radioaktiv strålning i händelse av en olycka. Men efter att den första reaktorns nödkylsystemsystem kollapsat tog det endast ett dygn innan en massiv explosion förstörde den sista återstående barriären. Den radioaktiva strålningen som uppstått vid härdsmältan läckte då ut i den fria luften och katastrofen var ett faktum.
Säkerhetsbristerna vid de japanska kärnkraftverken var emellertid inte okända. Tvärtom hade kritik framförts under lång tid, inte minst mot kärnkraftsindustrins och ansvariga myndigheters avfärdande attityd gentemot säkerhetsbrister. Då problem, svagheter och skandaler avslöjades vidtogs inte tillräckliga åtgärder. När myndigheterna krävde förändringar kunde det ta år innan dessa genomfördes. Kritik framfördes även mot kärnkraftsbolaget Tepcos otillbörliga politiska inflytande över regleringen av kärnkraftsindustrin.
Liknande problem har vi i Sverige i dag. Flera allvarliga incidenter har inträffat vid de svenska kärnkraftverken. I Forsmark var vi nära en härdsmälta i juli 2006 till följd av förlorad strömförsörjning till nödkylsystemet, vilket var det som orsakade härdsmältorna i Fukushima. I maj 2011 inträffade en brand i en reaktorinneslutning på Ringhals kärnkraftverk.
Trots att Strålsäkerhetsmyndigheten kritiserat reaktorinnehavarna för bristande säkerhetskultur, och att Ringhals står under särskild tillsyn, avslöjas gång på gång nya problem och säkerhetsbrister. Ändå tycks svenska beslutsfattare inte ha dragit lärdomar av detta. Istället pågår debatten om att ersätta existerande reaktorer med nya.
När olyckan i Fukushima hade inträffat misslyckades Japan med att skydda sina medborgare från den radioaktiva strålningen. Evakueringsprocessen av 150 000 människor blev kaotisk. Under den mest akuta krisen förnekade den japanska regeringen till och med att det fanns risk för radioaktiva utsläpp. Precis efter olyckan påstods det att ingen som befann sig 20 kilometer från reaktorn riskerade att påverkas. Senare utökades evakueringszonen till 30 kilometer och på vissa ställen upp till 50 kilometer. Ändå hade Japan tur i oturen; ifall vindarna hade blåst annorlunda kunde storstaden Tokyo på hela 250 kilometers avstånd också ha behövt evakueras.
Patienter på sjukhus och äldreboenden lämnades ensamma kvar för att dö. 45 av 440 patienter på ett sjukhem dog efter att personalen flytt. På ett annat sjukhem lämnades 90 personer ensamma. Människor evakuerades till områden med ännu högre strålningsnivåer, exempelvis evakuerades tusentals människor till en skola trots att den var starkt kontaminerad. De som rekommenderades att stanna inomhus för att undvika att utsätta sig för den radioaktiva strålningen fick snabbt brist på mat och förnödenheter, då det inte fanns någon kvar att förse dem med dessa.
Vad gör vi i Sverige om larmet går här? Har vi bättre beredskap än Japan hade för en allvarig kärnkraftsolycka? Vi konstaterar att det i dag inte finns någon oberoende eller samlad bedömning av Sveriges beredskap för en kärnkraftsolycka.
De människor som nu lever i spåren efter katastrofen i Fukushima har fått sina familjer splittrade, de har förlorat sina hem och arbeten, och kommer troligtvis aldrig att kunna återvända till de samhällen där de levt. Hittills har de inte fått tillräcklig kompensation. Tepco har gett en symbolisk engångsersättning på 13 045 dollar till vissa. Andra har erbjudits endast 1043 dollar, medan de som evakuerades frivilligt inte har rätt till någon ersättning alls.
Enligt japansk lagstiftning har kärnkraftsindustrin ett skadeståndsansvar på upp till 1,6 miljarder dollar. Den totala kostnaden för olyckan i Fukushima, då skadeståndskraven är medräknade, bedöms emellertid uppgå till 500–650 miljarder dollar. Hittills har Tepco betalat ut ersättningar för 3,8 miljarder dollar. Det står redan i dag klart att merparten av skadeståndskostnaderna, om de någonsin kommer att betalas ut, kommer att bekostas av staten. Samma situation kan vi vänta oss i Sverige om en olycka skulle inträffa här. Skadeståndsansvaret för den svenska kärnkraftsindustrin sträcker sig nämligen till endast 15 miljarder kronor. Om kostnader utöver 15 miljarder kronor säger den svenska lagen inget alls.
Det var institutionella misslyckanden som orsakade olyckan i Fukushima och dess förödande effekter på människors liv och hälsa. Liknande institutionella brister har vi i Sverige i dag. Vi måste lära oss av detta.
Den observerade förekomsten av kärnkraftsolyckor visar att sannolikheten för en allvarlig olycka är en gång per årtionde, och inte en gång per 250 år som kärnkraftsförespråkare hävdat. Vid vilken tidpunkt som helst kan en oförutsedd kombination av teknologiska misslyckanden, mänskliga fel eller naturkatastrofer i någon av världens kärnkraftsreaktorer snabbt leda till en situation bortom kontroll.
Låt oss välja en annan väg. Vi uppmanar regeringen att omedelbart ta initiativ till en avvecklingskommission, med syfte att ersätta kärnkraften med hållbara alternativ samt göra en översyn av vår beredskap i händelse av en kärnkraftsolycka. Ändra även lagstiftningen så att kärnkraftsindustrin ska betala de fulla kostnaderna vid en olycka. Genom att ta vara på Sveriges potential att uppnå 100 procent förnybar energi klarar vi av klimatutmaningen samtidigt som energiförsörjningen tryggas.
PATRIK ERIKSSON
kampanjchef för Greenpeace
MARTINA KRÜGER
klimat- och energipolitiskt ansvarig för Greenpeace
"Jag har aldrig haft så mycket besvär med någon annan människa som jag haft med mig själv"